Mitt debutmanus, Universums mörka hemlighet, har varit något av en andra livskamrat för mig under väldigt lång tid. Jag skulle bli alldeles snurrig av att försöka räkna alla sena nätter med svidande ögon och alla tidiga helgmorgnar jag spenderat vid datorn. Flitigt skrivande, redigerade, lyckligt jublande och ibland nästan förtvivlat gråtande. Redan från start kände jag något alldeles extra starkt för just det här manuset och dess alla karaktärer. Någonstans inom mig anade jag det nog hela tiden – detta manus skulle bli min debutbok.

Någon gång i våras, vilken månad har jag glömt, tog jag slutligen mod till mig. Jag skickade in det. Under sena våren och tidiga hösten trillade några refuseringar in. Jag försökte att inte ta det personligt, man är ju ingen riktig författare innan man blivit refuserad, tänkte jag.

Sedan kom det; mailet med stort M. Jag befann mig på jobbet, hade precis avslutat en heldags internutbildning och skulle bara kila in på avdelningen i ett snabbt ärende. Liksom i farten fiskade jag upp mobilen och möttes av en avisering. Ett nytt mail. Från ett förlag. Jag öppnade det och fick en slags stöt genom kroppen; det var ett överraskande långt mail. Jag minns hur jag hastigt skummade igenom raderna. Hur min blick fastnade på utvalda, positiva ord. Sedan de magiska orden: Erbjuda utgivning.

Jag reagerade genom att hastigt stänga ner mailet. Sedan satt jag en stund på jobbet och fnissade innan jag försiktigt öppnade det på nytt. Fick ett lyckorus i kroppen. Kände samtidigt en oerhörd tacksamhet. Dels för bekräftelsen på att jag tydligen lyckats skapa någonting som kan uppskattas av andra, dels för att jag fått chansen att påbörja en ny, spännande resa i mitt liv.

Där befinner jag mig nu, ofattbart nära releasen av Universums mörka hemlighet. Pirret i magen blir bara värre för var dag och jag räknar med att inom kort kunna presentera det färdiga bokomslaget. Ja, som sagt, det är nära nu.

Kram på er alla.

Låt hjärtat vara med ❤