Det är nära nu. Så nära! Korrigeringen av inlagan är inne på tredje och, förhoppningsvis, sista rundan. Snart går den i tryck, min debutroman. Och jag är skräckslagen.

Fortfarande oerhört lycklig och tacksam, absolut, men samtidigt livrädd. Plötsligt har det blivit ”på riktigt” och med den brutala känslan av verklighet följer tvivlet. Det dåliga självförtroendet.

Plötsligt kan jag inte tänka på något annat än de saker jag säkert kunde ha gjort bättre:

Har jag gestaltat tydligt nog? Har karaktärerna fått det djup jag velat? Kan läsaren känna med dem? Och min berättarröst, hur bra (eller dålig) är den egentligen?

Själva storyn ska vi inte ens tala om! Finns det verkligen en röd tråd? Hur många logiska luckor har jag missat? Är den för ytlig? För barnslig? För långsam? För rörig? Hur sjutton kunde jag tro att jag kan skriva?!

Ja, den kan den göras lång. Listan med ångestladdade tankar som tränger sig på. Jag har drabbats av akut scenskräck, men i litterär tappning. Vad kallas det egentligen, debutantskräck?

Och visst. Kanske hade jag kunnat arbeta igenom dramaturgin ytterligare en vända. Skalat bort någon händelse, eller lagt till. Kanske hade språket mått bra av ännu en finputs.

Det finns många kansken, men nu är det ju faktiskt så att texten är klar och jag måste finna modet att gå vidare. Jag måste, på något vis, sluta grubbla och försöka att helhjärtat se fram emot releasen. Gå vidare med skapandet av uppföljaren. Ta med mig alla fantastiska erfarenheter in i arbetet med bok nummer två. Mitt mål är såklart att den ska bli ännu bättre än debuten. För jag vill utvecklas som författare, det vill jag ju. Jag vill växa lite med varje utgiven bok. Lära mig någonting av mina tidigare verk.

Våga släppa. Våga gå vidare. Våga tro på det jag skapat.

Jag ser fram emot releasen med försiktig glädje och hoppas att läsarna kan känna för mina karaktärer, precis som jag gör.

Kram på er – låt hjärtat vara med ❤