Det är ju bara att skriva!

Jag tänkte nog det förut, när jag satt vid mitt skrivbord i mitt flickrum, med hög musik på stereon och blyertspennan i högsta hugg. Skrivandet var enkelt: Det som dök upp i huvudet var också det som hamnade i collegieblocket. Det var råtext och slutprodukt på en och samma gång, att redigera fanns inte på min världskarta. Idéerna flödade fritt och historierna växte fram där och då, direkt från huvud till papper. Skrivkramp? Knappast! Det fanns inte heller med på kartan.

Men sedan hände någonting. Något som skulle utveckla mig som hobbyförfattare. Vad det var? Jo, det började med att en speciell karaktär dök upp i mitt huvud. Hon var väldigt smart men lite naiv, och ganska ensam. Hon visade mig en scen, där hon var på väg ut i rymden tillsammans med sitt arbetsteam. Hur coolt var inte det?! Snart dök fler karaktärer upp, och innan jag visste ordet av hade jag världens story. Ni som själva skriver vet ju hur det är: när karaktärerna väl har börjat prata, ja då måste man lyssna på dem.

Sagt och gjort, jag började skriva, precis som jag skrivit mina tidigare berättelser. Direkt från huvudet och in i Word (ja, collegieblockens tid var förbi). Jag hade en ganska tydlig bild av hur historien skulle sluta, samt några viktiga händelser som måste finnas med. Jag hade omedvetet skapat mitt livs första synopsis.

När jag avslutat sista kapitlet var jag naturligtvis färdig. Trodde jag. Eller… Trodde jag verkligen det? Inom mig fanns en känsla. Jag kände något alldeles särskilt för det här manuset och dess karaktärer. Jag kunde inte riktigt släppa taget om dem, trots att jag skrivit klart. Jag riktigt längtade efter dem, och ibland tänkte jag på den redan färdiga texten. Fick idéer om hur historien skulle kunna växa. För första gången hade jag avslutat ett manus utan att känna mig riktigt färdigt.

Det är ju bara att skriva! Eller? För första gången upplevde jag att skrivandet kanske inte var fullt så enkelt. Jag kunde verkligen inte släppa dessa karaktärer, de pockade envist på min uppmärksamhet och till slut var jag tvungen att öppna dokumentet på nytt. Det hade då gått ganska lång tid, jag minns inte exakt, men vi pratar om år.

Längtan och nyfikenhet drev mig alltså att plocka fram datorn och öppna manuset. Jag bara måste läsa det! Att det inte skulle stanna vid enbart läsning visste jag inte då, men mer om det i nästa inlägg.

❤