Som en glad amatör skickade jag mitt manus till förlag. Ungefär så beskrev jag det i föregående inlägg med temat ‘Från idé till debutbok’, och som en glad amatör fick jag alltså mitt utguvningsavtal. Känslan var obeskrivlig! Tänk att en massa okända människor därute skulle få ta del av mitt manus, lära känna mina karaktärer och blicka in i mitt huvud (För lite så är det väl, texten har ju faktiskt fötts ur mina tankar).
Nåväl, innan det var dags för sättning av inlagan skulle ett omslag arbetas fram, och texten behövde korrekturläsas. Visto Förlag lämnade förslag på lektörer och efter en del mailkontakt fastnade jag för en speciell. Hon granskade mitt manus och bekräftade till min glädje att det var ett projekt hon absolut kunde ta sig an. Perfekt! Men vad skulle hon då göra med texten? Jag visste inte så noga. Gå igenom grammatik och rätta stavfel kanske, därför bad jag henne att göra just det.
Det dröjde emellertid inte länge förrän hon kontaktade mig med en hands up: när hon läste hittade hon massor med förbättringspotential, både vad gällde gestaltning och dramaturgi. Hon hade upptäckt mina svaga punkter som amatörförfattare, och nu fick jag ett val. Köra på enligt plan med fokus enbart på stavning och grammatik, eller en djupdykning i manuset med ett utförligt lektörsutlåtande. Jag bestämde mig på ungefär 30 sekunder. Jag hade fått en fantastisk chans att finputsa manuset inför utgivning, samtidigt som jag sannolikt skulle lära mig mycket om mig själv som skribent.
Sagt och gjort, jag tackade ja till lektörsutlåtandet och sedan följde några lååånga, otåliga och nervösa veckor. Handen på hjärtat, jag var LIVRÄDD att detta skulle knäcka mitt självförtroende totalt. Att i princip allt jag skrivit skulle stämplas som undermåligt och att omarbetningen skulle bli tung och svår. Som tur var hade jag en del roligheter under tiden jag väntade; julbord med jobbet och en mysig weekend till Berlin tillsammans med man och dotter. Små guldkorn som gav mig välbehövliga pauser från nervositeten.
Så kom det då slutligen, lektörsutlåtandet. Det var uppdelat i två delar, en med utförliga åsikter om karaktärernas respektive styrkor och svagheter samt deras inbördes relationer och en detaljerad handlingsplan för hur jag kunde tänka kring omskrivningen. Dessutom var mitt manus fullt med kommentarer i den högra marginalen, löpande åsikter om vad som funkade och vad som inte gjorde det.
Första reaktionen var kanske defensiv, men jag lyckades skaka av mig den känslan ganska snabbt. Jag visste trots allt att mitt skriveri inte var perfekt och jag var tacksam över hjälpen till förbättring. Ju fler gånger jag läste igenom kommentarerna, desto mer förstod jag vad hon menade. Framför allt vissa karaktärer behövde finslipas. De hade fastnat som mellanting av det jag tänkt under de olika redigeringsrundorna. Dessutom hade jag rusat igenom många känslosamma scener som behövde mer tid för att läsaren skulle hinna känna något. På liknande vis hade jag dragit ut på en del scener som med fördel kunde snabbas på för att behålla spänningen.
Detta är en bara en liten glimt av alla tips jag fick, att gå igenom allt nu skulle bli alldeles för långrandigt. Jag lydde hennes råd och lät utlåtandet mogna i några dagar innan jag tog mig an den svettiga omarbetningen. Och ju mer jag omarbetade och försökte tänka som min lektör, desto roligare blev redigeringen. För vet ni vad? Jag märkte snabbt att texten lyfte till en ny nivå som kändes smått fantastisk! Dessutom började jag ganska snart upptäcka små olater i mitt skriveri, olater som jag efter ett tag kunde redigera själv, utan att ens titta i utlåtandet. Jag talar då om onödiga utropstecken, utfyllnadsord och små karaktärsdrag som inte längre passade karaktärernas personlighet.
Kritiken var vänlig med rakt på sak, vilket var ovärderligt för mitt lärande. Och givetvis lovordade hon vissa aspekter också, hon förstod precis vilken berättarröst jag strävade efter och var noga med att lyfta fram de ställen där jag verkligen lyckades sätta tonen.
Under tre intensivs veckor jobbade jag dag och natt med omskrivandet. Resultatet? Manuset växte från 114 sidor i Word till 170, och två helt nya kapitel skapades. Efter detta läste lektören om manuset på rekordfart (jag är djupt tacksam över att hon prioriterade och tog sig tid) och jag fick några sista-minuten-tips. Hon hjälpte mig dessutom att granska baksidestexten, som jag efter mycket huvudbry äntligen fått till.
Med facit i hand kan jag säga, att redigeringen utifrån lektörsutlåtandet är bland det roligaste och mest givande jag någonsin gjort! Dessutom… när jag nu är inne på första redigeringsrundan av uppföljaren; ”Av stjärnstoft är vi komna” har jag helt andra förutsättningar. Jag tycker själv att min råtext håller en högre nivå än den jag skickade in som total nybörjare. Utfyllnadsorden tycker jag mig ha koll på och gestaltningen har lyft åtminstone ett snäpp.
Jag hoppas såklart att min lektör delar min åsikt, jag är verkligen nyfiken på vad hon ska tycka om bok nummer två. Det får jag veta i höst, eftersom planerat datum för inskick är 5 augusti. Jag återkommer givetvis med besked. 😊
Stort tack till dig som följt min resa från idé till debut. Jag planerar att avrunda den med några tankar kring omslag och inlaga, men det blir ett kommande inlägg.
MalinV.Olsson - författare 