Från idé till debutbok – omedveten redigering

I mitt förra inlägg berättade jag hur grunden till ”Universums mörka hemlighet” kom till. Veronica Harrington dök upp i mitt huvud och visade mig en scen. Därefter dök fler karaktärer upp och, ja, det var bara att skriva!

Men som sagt… trots att jag avslutat manuset så kunde jag inte släppa det. Jag längtade efter dessa karaktärer på ett vis jag aldrig upplevt förut. Efter ett antal år (jag minns inte exakt) öppnade jag alltså datorn igen för att läsa igenom manuset.

Så jag läste… och gillade… men kände samtidigt något annat. Eller såg, snarare. När jag läste kunde jag inte låta bli att småpeta i texten. Rätta stavfel jag tidigare missat, byta ut enstaka ord, lägga till eller skriva om repliker.

Jag hade aldrig redigerat ett bokmanus förut och var inte medveten om att det var just vad jag nu börjat göra. Jag såg bara njutningen i det hela. Jag återsåg mina karaktärer och fick samtidigt möjlighet att förbättra texten. Perfekt ju, och roligt! Men av någon anledning kunde jag inte sluta. När jag gått igenom hela texten valde jag helt sonika att börja om igen. Det var inte som att jag aktivt letade fel, det var snarare en märklig drivkraft som hindrade mig från att släppa manuset.

Nästan varje gång jag läste om ett kapitel så fann jag förbättringspotential, och med varje förbättring växte min önskan att göra texten ännu ett snäpp bättre. Det blev en positiv spiral.

Så höll det på ganska länge, innan skrivandet rann ut i sanden. Inte för att jag tröttnade, det var väl snarare så att livet kom emellan. Jag pluggade, hade en relativt liten dotter… Ja, ni förstår kanske. Många distraktioner som medförde att skrivandet inte längre hade en naturlig plats i mitt liv. Men jag saknade det. Emellanåt tänkte jag på hobbyn jag lagt på hyllan, på drömmen jag givit upp. Och visst, då och då återvände karaktärerna till mig. De ropade, men jag valde att inte svara.

Denna period, fri från skrivande, måste ha vårat i ett par- tre år, men inte heller här minns jag säkert.

Slutligen kom dagen då jag inte längre kunde ignorera min undertryckta längtan. Saker hade lugnat ner sig. Fallit på plats. Jag var redo igen. Så jag dammade av datorn, öppnade dokumentet och… Det som hände då, det var riktig skrivmagi!

Jag hade gått från att ”bara skriva” till att, på ett ganska omedvetet plan, redigera. Nu, efter ett långt uppehåll, nådde jag en ny och medveten nivå. Men mer om det i nästa inlägg.

Från idé till debutbok – att lägga grunden. Eller ”det är ju bara att skriva!”

Det är ju bara att skriva!

Jag tänkte nog det förut, när jag satt vid mitt skrivbord i mitt flickrum, med hög musik på stereon och blyertspennan i högsta hugg. Skrivandet var enkelt: Det som dök upp i huvudet var också det som hamnade i collegieblocket. Det var råtext och slutprodukt på en och samma gång, att redigera fanns inte på min världskarta. Idéerna flödade fritt och historierna växte fram där och då, direkt från huvud till papper. Skrivkramp? Knappast! Det fanns inte heller med på kartan.

Men sedan hände någonting. Något som skulle utveckla mig som hobbyförfattare. Vad det var? Jo, det började med att en speciell karaktär dök upp i mitt huvud. Hon var väldigt smart men lite naiv, och ganska ensam. Hon visade mig en scen, där hon var på väg ut i rymden tillsammans med sitt arbetsteam. Hur coolt var inte det?! Snart dök fler karaktärer upp, och innan jag visste ordet av hade jag världens story. Ni som själva skriver vet ju hur det är: när karaktärerna väl har börjat prata, ja då måste man lyssna på dem.

Sagt och gjort, jag började skriva, precis som jag skrivit mina tidigare berättelser. Direkt från huvudet och in i Word (ja, collegieblockens tid var förbi). Jag hade en ganska tydlig bild av hur historien skulle sluta, samt några viktiga händelser som måste finnas med. Jag hade omedvetet skapat mitt livs första synopsis.

När jag avslutat sista kapitlet var jag naturligtvis färdig. Trodde jag. Eller… Trodde jag verkligen det? Inom mig fanns en känsla. Jag kände något alldeles särskilt för det här manuset och dess karaktärer. Jag kunde inte riktigt släppa taget om dem, trots att jag skrivit klart. Jag riktigt längtade efter dem, och ibland tänkte jag på den redan färdiga texten. Fick idéer om hur historien skulle kunna växa. För första gången hade jag avslutat ett manus utan att känna mig riktigt färdigt.

Det är ju bara att skriva! Eller? För första gången upplevde jag att skrivandet kanske inte var fullt så enkelt. Jag kunde verkligen inte släppa dessa karaktärer, de pockade envist på min uppmärksamhet och till slut var jag tvungen att öppna dokumentet på nytt. Det hade då gått ganska lång tid, jag minns inte exakt, men vi pratar om år.

Längtan och nyfikenhet drev mig alltså att plocka fram datorn och öppna manuset. Jag bara måste läsa det! Att det inte skulle stanna vid enbart läsning visste jag inte då, men mer om det i nästa inlägg.

En fin recension som värmer

Det har givetvis varit blandade känslor efter releasen av ”Universums mörka hemlighet”. Mycket glädje och stolthet, men också en nervositet. Jag kan inte längre styra över vem som ska läsa min bok, det är liksom fritt fram för alla.

I förra veckan fick jag min första, fina recension och idag blev jag nästan lite tårögd av dessa fina rader:

Skrivandet och redigeringsarbetet är som en berg-och dalbana, vissa dagar är man gråtfärdig och redo att kasta ut datorn genom fönstret. Andra dagar är man uppe i det blå, oerhört stolt och glad över det som vuxit fram på skärmen.

En fin recension som denna värmer. De otaliga timmarna med blandade känslor har resulterat i en text som (tydligen) kan uppskattas av andra.

Jag skriver för att jag vill beröra. Lyckas jag med det, är det den finaste belöning jag som författare kan få. ❤

Recension av ”Universums mörka hemlighet”

Nu har ”Universums mörka hemlighet” funnits tillgänglig för allmänheten i snart två veckor och jag har börjat vänja mig vid tanken att folk faktiskt kommer läsa den.

Ett bevis på att den blivit läst fick jag i söndags, genom dessa fina rader på Instagram och Bokus:

”…Boken är välskriven med ett tydligt rymdtema som dock inte tar över. Relationerna i boken är minst lika viktig som miljöbeskrivningarna. Det finns också en story som i sig är stark vilket är en riktigt lyckad kombination.

En riktigt bra debut – betyg 4 av 5! Jag vågar även avslöja att det är som upplagt för en uppföljare vilket jag gärna ser blir av!”

(Recensionen är ett utdrag, hela texten kan du läsa på Bokus och på Instagram: vattenstormsbokhylla).

Det betyder så mycket när någon som läst och uppskattat faktiskt tar sig tid att recensera. Det är nästan ovärderligt skulle jag säga. Bokdjungeln är snårig och det kan vara svårt att ta sig fram, inte minst när man är ett okänt författarnamn.

Jag tar mig nu an tisdagens göromål med en känsla av tacksamhet, både för recensionen i sig och med anledning av detta: Jag skriver för att beröra, och dessa fina rader är ett tecken på att jag åtminstone lyckats beröra någon. Det är den största belöningen jag som författare kan få. 🌺

Ett gästspel på Comic Con i Göteborg

När jag började skriva ”Universums mörka hemlighet” hade jag väl aldrig trott (hoppats kanske, men inte trott på riktigt) att den en dag skulle ställas ut på Comic Con. Ändå är det just vad som händer den här helgen, ett småkyligt veckoslut i maj.

Under två dagar finns ”Universums mörka hemlighet” utställd för allmän beskådan i Göteborg. Dessutom visas även den fina boktrailer som duktiga Snezana Lindskog har skapat åt mig.

Stort tack Snezana, för den otroligt fina trailern. Och ett stort tack även till författare Daniel Enstsson som ställer ut boken när jag själv inte kan närvara.

Snezanas trailers (inklusive trailern för ”Universums mörka hemlighet”) hittar du på: https://dinboktrailer.home.blog

Nu önskar jag er alla en fin och ljus söndag. Var rädda om er själva och varandra.❤

Det kom en bok…!

Jag har försökt föreställa mig den, känslan av att hålla min egen bok i handen. Under många, långa månader har jag drömt om det magiska ögonblicket och så plötsligt- pang bara (!) hände det.

För mig innebar påsken inte enbart traditionsenligt firande med familjen. Visst hade vi en riktigt fin helg tillsammans. Umgicks. Målade ägg. Åt god mat. Åkte ut till havet för årets första fotbad.

Men förutom det, önskade jag min debutroman välkommen hem.

Jag tittar i backspegeln och inser hur mycket jobb jag faktiskt lagt ner. Vid sidan av redigeringsarbetet jobbade jag heltid på sjukhuset, läste en fördjupningskurs i kardiologi (som för övrigt fortfarande pågår) och en specialutbildning i AMLS – Advanced Medical Life Support. Det var en, på många vis, smått utmattande höst och vinter. Både fysiskt och mentalt. Hur jag än kämpade, tycktes jag inte komma någon vart. Det kändes liksom övermäktigt, alltihop.

Men november kom och AMLS blev godkänd. Fantastisk känsla! Nu är det snart maj och jag ska skriva mitt avslutande arbete i kardiologikursen, så nära att ta mig i mål även där. Och boken står i min hylla.❤

Det fanns stunder då jag ville ge upp, då jag kände att jag knappt orkade. Jag är glad att jag höll ut. Jag har fått en djupare respekt för den skapande processen, att skriva en bok är inget man ”bara” gör. Tvärt om. Jag vet nu vad jag vill göra annorlunda under arbetet med uppföljaren och jag är inte bara en egen bok rikare- jag är många nyttiga erfarenheter rikare också. Tacksam för allt jag lärt mig under arbetets gång. ❤

Preliminärt boksläpp 17 april!

Under ett antal veckor har jag skrattat och gråtit, längtat, bitit på naglarna av ångestladdad nervositet och bubblat av stolthet. Ibland alltihop på samma gång.Och så idag kom det där mailet från Visto Förlag: ”Universums mörka hemlighet” är under tryck. Preliminärt leveransdatum och därmed preliminärt releasdatum är satt till 17 april. Lagom till påsk, om allt går enligt plan (Ja, redan nu går den att förhandsbeställa på Visto Förlags hemsids, och givetvis direkt av mig).


Det finns så mycket mer att säga i en stund som denna, men jag avstår. Just idag får omslaget tala för sig självt.

Kram på er alla.

Låt hjärtat vara med ❤

Mitt livs första bokomslag – färdigt!

Det är en fantastisk, lite overklig känsla. Sent igår kväll godkände jag omslaget till Universums mörka hemlighet – det är färdigt för tryck!

Wow! Det är verkligen fint och förmedlar exakt den känsla jag vill få fram, utan att avslöja allt för mycket om boken. Oerhört tacksam för fantastiska Alex vid Visto Förlag, som utfört ett enastående arbete.

Inom kort presenterar jag det, både i bloggen, på Instagram och på min Facebook-sida. Håll utkik! 😊

Nu återstår godkännandet av inlagan. Den ska jag ägna helgen åt att gå igenom. För allra sista gången, är det tänkt.

Vill med detta önska er alla en underbar helg.

Låt hjärtat vara med ❤

Den skrämmande debuten

Det är nära nu. Så nära! Korrigeringen av inlagan är inne på tredje och, förhoppningsvis, sista rundan. Snart går den i tryck, min debutroman. Och jag är skräckslagen.

Fortfarande oerhört lycklig och tacksam, absolut, men samtidigt livrädd. Plötsligt har det blivit ”på riktigt” och med den brutala känslan av verklighet följer tvivlet. Det dåliga självförtroendet.

Plötsligt kan jag inte tänka på något annat än de saker jag säkert kunde ha gjort bättre:

Har jag gestaltat tydligt nog? Har karaktärerna fått det djup jag velat? Kan läsaren känna med dem? Och min berättarröst, hur bra (eller dålig) är den egentligen?

Själva storyn ska vi inte ens tala om! Finns det verkligen en röd tråd? Hur många logiska luckor har jag missat? Är den för ytlig? För barnslig? För långsam? För rörig? Hur sjutton kunde jag tro att jag kan skriva?!

Ja, den kan den göras lång. Listan med ångestladdade tankar som tränger sig på. Jag har drabbats av akut scenskräck, men i litterär tappning. Vad kallas det egentligen, debutantskräck?

Och visst. Kanske hade jag kunnat arbeta igenom dramaturgin ytterligare en vända. Skalat bort någon händelse, eller lagt till. Kanske hade språket mått bra av ännu en finputs.

Det finns många kansken, men nu är det ju faktiskt så att texten är klar och jag måste finna modet att gå vidare. Jag måste, på något vis, sluta grubbla och försöka att helhjärtat se fram emot releasen. Gå vidare med skapandet av uppföljaren. Ta med mig alla fantastiska erfarenheter in i arbetet med bok nummer två. Mitt mål är såklart att den ska bli ännu bättre än debuten. För jag vill utvecklas som författare, det vill jag ju. Jag vill växa lite med varje utgiven bok. Lära mig någonting av mina tidigare verk.

Våga släppa. Våga gå vidare. Våga tro på det jag skapat.

Jag ser fram emot releasen med försiktig glädje och hoppas att läsarna kan känna för mina karaktärer, precis som jag gör.

Kram på er – låt hjärtat vara med ❤

Är jag en författare? Jag menar, på riktigt

Kort efter att jag signerat mitt första utgivningsavtal fick jag frågan; vad vill du tituleras som nu – sjuksköterska eller författare? Detta satte givetvis mina tankar i gungning. Var jag tvungen att välja? Och när är man egentligen en författare?

Författarförbundet kräver minst två publicerade verk för medlemskap, och detsamma gäller Författarcentrum. Nej, dit har jag ännu inte nått.

På något vis var frågan enklare innan jag fått mitt utgivningskontrakt. Då brukade jag, halvt på allvar – halvt på skämt, tänka på mig själv som en författare i väntan på publicering. Nu har jag mitt utgivningsavtal och känner mig osäkrare än någonsin; ser allmänheten mig som en författare? Har jag själv rätt att se mig som en?

Jag har ännu inte passerat Författarförbundets magiska gräns om två publicerade verk, likväl har jag skapat ett skönlitterärt drama på 380 sidor som snart går i tryck. Dessutom är det redan klart att det blir en uppföljare, handlingen i första boken kräver liksom det. Är det först då, när den också kommit ut, som jag är en författare?

Men om jag inte är författare till mitt första verk, vad är jag då? Dess upphovsman? Dess kreativa skapare? Dess skribent?

Jag vet inte riktigt, och vissa dagar grubblar jag mer än andra. Men en sak vet jag säkert; jag har älskat varje sekund av arbetet med Universums mörka hemlighet. Jag älskar mina karaktärer, varenda en av dem, och känner en oerhörd tacksamhet över att få följa deras utveckling under arbetet med uppföljaren. Visst hade jag kanske kunnat dyka ännu djupare i karaktärsbeskrivningar, visst hade jag nog kunnat förfina språket ännu ett snäpp. Men jag har skapat en debutroman som jag är stolt över och jag tänker mig att tvåan ska bli ännu bättre. Jag vill ju växa med varje bok. Utvecklas som skribent. Utvecklas som författare. Detta är dock ett ämne för ett framtida blogginlägg, därför berör jag inte det mer för stunden.

Nåja. Åter till den inledande frågan. Är jag en författare eller sjuksköterska? Sanningen är att jag verkligen, av hela mitt hjärta, vill se mig som båda.

Vad allmänheten ser mig som, kan jag inte kontrollera. Det viktiga kanske är hur jag väljer att betrakta mig själv. Som en författande sjuksköterska kanske, eller en vårdande författare.

Kram på er alla – låt hjärtat vara med. ❤